Hjärntömmning:

Oh det känns så bra med skolan och jag längtar så fruktansvärt tills jag lärt mig allt och kan börja jobba med det jag ska läsa nu! Klassen verkar hittills skitbra och att bo här med ewe, ronja o rebecka är ju typ drömmen! Men att vara utan jonas så mycket är sååå tufft alltså! Jag menar nog förstod jag att det skulle bli jobbigt att somna och vakna ensam fler gånger än man inte gör det men det är verkligen tufft. Jag har inte ens sovit en natt ensam, inatt blir den första, men ack. Jag är ingen ensammänniska. Jag får se till att hitta många vänner och börja med saker så tiden går fort, för jag har inte tänkt sluta utbildningen, det ingår lixom inte i min tankeverksamhet ens. Det är udnerbart att få plugga där man önskar och inte vara arg för att man är fast i skolan 8-4. Nu är man i skolan när det behövs sen får man vara vart man önskar, det är skönt. Men sen är det så mycket eget ansvaer, det kkänns bra på ett visst plan att få utmana sig själv men nog är det skönt att kunna prata med nån som vet vad man håller på med också. Som en mentor. Men nu är det på riktigt, och det skiljer sig verkligen från gymnasiet, än så länge älskar jag det.

Lägenheten som finns på bilder nedan är ju sjuk mysig och jag kommer trivas som smäck här men ändå så fattas nånting för att göra allt perfekt, det är ju människan som tagit mitt hjärta med storm.

Väntar man på nåt gott väntar man aldrig för länge, så två år är säkert helt perfekt.
Sen har jag mitt jobb, jonas har säkert ett också. Och vi kan flytta ihop och starta ett liv tillsammans (jag vet att det låter djupt) men det är ju jonas jag vill leva med föralltid. 
Förevigt föralltid.
Jonas