Det känns som att alla som har facebook, msn eller läser min blogg kan gissa vad jag ska skriva om nu. Precis samma sak som jag skrivit om 1 vecka nu. Samma känsla som jag känt.
Känslan som jag knappt kunde leva med från början (6 dagar sen? låter och känns som en evighet) har faktiskt börjat falna och jag kan vara mig själv liiiite mer nu. Jag kan ju aldrig påstå att jag är mig själv när min andra halva inte ens finns i samma land direkt.
Jag har stunder under dygnets vakna timmar som jag inte gillar för de får mig att må dåligt. En klump i magen som får mig förvirrad och också känslan av total ensamhet. När något är dåligt eller bra, ensamt eller roligt, då är jonas den första jag ringer, därför känns det så konstigt att inte göra det hela tiden nu. Det är ju fruktansvärt nyttigt för både mig och han. Jag har fasen hunnit prata med Paulina under tiden! Min älskade saknade vän.. Det värmde mitt hjärta oootroligt.
Sen finns det ju en människa till som värmer mitt hjärta nåt otroligt, Ronja. Det är en speciell människa både som person och i betydelse i mitt liv. Hon har en stor plats i mitt hjärta och min hjärna.

jag hade tänkt lätta på hjärtat mer men ögonen känns som imorse nu, nu vet när man har ena ögat öppet som vanligt fast det andra är helt stängt. utan att man håller igen det. så var det imorse. ganska häftigt.

nåvääääl. jag ska sova.
eller som Ronja skulle sagt "jag ska fett sova lixom".

Rockon



Malaysia, Maj 2009. underbart!