Oh, jag känner mig så halv att det är inte sant. Jag förstod att det skulle bli jobbigt utan Jonas men att det skulle bli såhär, det anade jag inte.
Det har inte ens gått ett dygn än och jag har ingen lust med nånting.
Jag hoppas det är en övergångskris och att jag "vänjer" mig.
Tiden har gått saktare än en snigel inatt och idag.
Låtom tiden passera snabbare sen.

Jag vet vad jag gör den 2 December halv 7 iallfall,
Står på flygplatsen och ser Jonas plan landa i Umeå.
Och pussas.

♥